Nej-sägarrädsla?

I helgen har jag stått i inredningsgallerian Draget i Uppsala och delat ut flyers för företaget http://www.boxexperience.com/ 's räkning. Det är så spännande att se hur så många människor försöker undvika en, trots att de inte har en aning om vad det är det jag delar ut.
Folk är så rädda för att bli påtvingade saker och ska jag vara ärlig så vet jag ju själv hur jag beter mig på stan när det är försäljare överallt. Jag låtsas ha bråttom eller skriva ett sms för att slippa vara otrevlig eller oartig på något sätt när jag inte vill sända pengar till en viss fond, köpa en viss mobiltelefon eller signera ett papper för en viss namninsamling. Jag skrattar när jag tänker på detta, när jag inte ens vill lyssna, inte ens stannar till.
Och nu när jag i fredags stod vid mitt bord med godis och flyers, peppad att hjälpa alla stackars människor med deras julklappsbekymmer fick jag som vanligt bilder i huvudet av hur roligt det skulle vara att utföra ett socialt experiment för att se deras reaktioner. Jag brukar ofta få dessa tankar i huvudet och skrattar inom mig, (ibland skrattar jag även lite så det syns utanpå.) Det skulle vara så roligt att jaga en sur gubbe som väljer andra rulltrappan för att slippa gå förbi, varför inte skrämma byggarbetaren genom att skälla högt som en hund, när han tar upp sin mobiltelefon och låtsaspratar med någon och ibland känner jag helt enkelt för att ställa mig på bordet, dansa och kasta Palle Kuling-godis på förbipasserande. Detta är bara några av de fantastiska idéer som ploppar upp i min hjärna, men de inträffar sällan eller aldrig.
Men varför är det såhär? Varför är vi så misstänksamma? Varför kan vi inte tro på att vissa saker faktiskt är så bra som de verkar? Nästa gång någon vill "ge" mig en mobiltelefon ska jag stanna och lyssna... Jag behöver faktiskt inte ta emot den.